deltog jag i en träningspass på Humane Society på måndag så nu får jag ta skyddshundarna för promenader (yay!). Under träningen arbetade min mentor och jag med två extremt blyga hundar, och det var mycket givande att se hundarna bli lite bekvämare med oss ​​över 45 minuter eller så.

Hundarna är sex månader gamla syskon som överfördes från ett skydd i Mississippi tillsammans med cirka 13 andra hundar. De är märkta som “Basset Hound/Lab Mixes” som ser rätt bara de har längre hår än båda raserna. Jag vet inte något annat om dem, men jag kan föreställa mig att de kanske har vuxit upp i en skyddsmiljö. vem vet. Hur som helst, de är nu väldigt blyga hundar och tillbringar större delen av sin tid kramade ihop på baksidan av deras kennel. När någon närmar sig sin bur kommer de inte ut.

Jag gillade attityden hos min mentor, eftersom hon tycktes dela min åsikt om situationen. Hundarna måste vänja sig till människor. De skulle behöva gå på promenader. Vi kan inte tycka synd om dem.

Så, beväpnade med massor av små små ryckiga godis, satt vi i buren med hundarna. Deras bur är cirka 12 fot lång och 6 fot bred (bara gissa), och de har en plastkennel i ryggen fylld med filtar. Hundarna stirrade lite på oss när vi kastade dem ryckiga, och sedan kom den modigare en av de två ut. Hennes bror följde.

Vi fortsatte att mata dem godis när vi klippte deras kopplar och sele på, men när vi försökte leda dem utplattade de och vägrade att flytta. Så vi lyfte dem och bar dem förbi de andra kennlarna med skällande hundar. När de var ute i gräset var de villiga att följa ett spår av godis till den inhägnade gården.

Där släppte vi dem loss, och de var glada att springa och sniffa i gräset – helt olika hundar. Du kunde nästan se en del av deras stress flyta bort. De rullade i gräset, följde sina små basetnäsor, jagade leksaker och bad om godis.

När vi ledde dem tillbaka till deras bur, även om de hoppade, var de villiga att göra alla promenader själva.

Lite framsteg. En bra dag för valparna.

Att anta en av valparna